Tillit

Jag har förtröstan även om mitt hjärta är övergivet och till bredden fyllt av sorg. Jag vet att om jag vågar vara sårbar, inför mig själv och andra, om jag visar tillit utan några krav på garantier – då kommer jag åter kunna uppleva tillit, värme och kärlek från andra.
Ingen är perfekt, inte heller jag.
Att tvivla, bli orolig och ibland rädd för att inte duga, att inte kunna och att inte lyckas – är fullständigt normalt, men det tar så hårt på min själ.
När jag delar med andra kan jag kan se att även de bär på oro och tvivel och jag kan ödmjukt inför det börja ta mig an mina rädslor och mina tvivel.
Jag kan se vad som orsakar min smärta, och jag kan med hjälp av er hjälpa mig själv in i värmen och fokusera på det som är meningsfullt och gott.
Med tillit öppnar jag mitt hjärta släpper mina tårar i ert knä.
Och ni torkar min kind och fyller åter min tillit.
Så växer den ihop med er.


Hitta verktyg!

Ibland behöver man hjälp att hitta de rätta verktygen.

Lång erfarenhet har visat att det är svårt att ensam komma tillrätta med ett beroende, oavsett av vad du är beroende,
eller om du befinner dig i riskzonen där ditt bruk är nära att övergå i beroende.

Våga ta hjälp, våga fråga, våga se, våga ….

med rätt verktyg och stöd kan du hitta ditt sätt att leva ett bra liv fri från droger.
Jag visar dig verktygen och du gör jobbet med mig vid din sida.

Varför tveka?

Boka tid för samtal!

furness.helene@gmail.com


Om jag låtsas våga – då vågar jag.

”Jag skall på bröllop till helgen med människor jag aldrig träffat – jag kan ta på mig vad jag vill, skall köpa en hatt och så kan jag spela – det är ju ingen som känner mig där!.”

Lilja

Har haft med mig denna mening sedan i somras då jag fick den i ett samtal med en vän.
Spelar roller, det gör vi väl alla, vi har olika roller i hela livet, hela livet.
Jag är dotter, mamma, mormor, älskarinna, vän, arbetskamrat och säkert något mer och jag är inte allt det jag är i alla mina relationer och roller. Men alla roller jag har är en del av mig och spelar jag någon annan blir det ju min tolkning av den rollen eller min tolkning av en viss karaktär eller tillgång.
Alltså kan jag välja vad jag vill vara.
Att jag inte vågar i mitt vanliga sällskap beror, tror jag, på att vi cementeras i vår roll, av oss själva och av vår omgivning. Jag skall vara och se ut på ett visst sätt och det skall du också för det är så vi känner varandra – en viss trygghet i det, men kan också bli ett fängelse.
Inser när jag tänker på min vän vikten av att våga släppa ut någon av rollerna vi aldrig visat ens för oss själva.
Jag kan hitta styrkor jag inte visste jag har, tillgångar och mod som jag kan berika min vardagsroll med. Framför allt lär jag känna mig själv och jag kan hitta en mer bekväm roll om jag är missnöjd med livet.

Vad händer med mig om jag byter roll, vad har jag i mig som vill ut?

Jag låtsas att jag vågar – då vågar jag.


Vill jag verkligen allt jag önskar?

Jag önskar jag vore Moder Theresa eller Gandhi, jag önskar alltid tänka snälla tankar och ha fördragsamhet med andra människor.

tusse

Nej, så är det i ärlighetens namn inte. Det känns fint att vilja vara en bättre människa, på ett rent teoretiskt plan, för det skall jag ju vilja – ärlig, rak, mjuk, tålmodig och snäll.

Men jag tycker att det är skönt att vältra mig i skvaller och släppa lös mina elakaste tankar och planera läckra hämndhandlingar, emellanåt. Det är liksom enklare än att hela tiden gå runt och tänka på vad jag tänker och vakta på mig själv. eller hur ?!

Jag har bytt ut min lilla bön eller önskan, som jag har till morgonkaffet, de dagar då saker eller personer på jobbet sticker eller river i själen. Från att ha bett om att vara en ödmjuk, trevlig och tålmodig person mot mina kollegor, ber jag nu för tiden om STYRKA att vara ödmjuk, trevlig och tålmodig. Det känns lättare.

Ibland infinner sig styrkan … ibland inte. Och ibland vill jag inte ens ha den.

I sjätte steget ber vi ödmjukt om att alla våra karaktärsfel skall tas ifrån oss. Vilka är dom och vad gör dom med mig? Vi kommer aldrig helt bli av med alla våra fel och brister. Vi jobbar med oss själva och på så vis krymper dom och blir mindre. Och, som sagt, en del vill vi kanske inte helhjärtat bli av med och då får vi acceptera det också.

Jag är ärlig både med det goda och det ….. lite mindre goda i mig och på så vis lär jag mig att tycka om mig själv mer och mer 🙂

Så …vill jag verkligen få och bli allt jag önskar eller ber om … inte alltid.

Hur ärlig är jag med mig själv idag?

 


Själens mörker har ingen belysning ….

…. inte min landsväg hemma heller.

2014-10-14 06.52.47

Är ute och går med hundarna, mörkret har fallit och det är verkligen riktigt mörkt här ute på vischan – utan belysning.
Jag använder inte ficklampa – jag tycker att jag ser bättre utan.
Mörkret blir mindre och det blir inga skuggor utan ljus.
Går där i min reflexväst och funderar på att jag faktiskt inte är rädd, att jag inte ser skuggor i skuggorna, som stryker efter mig och snart hoppar fram.

Och jag tänker att det är på samma vis som med mörkret i våra hjärtan och i vår själ – blir jag vän med mitt mörker, lär mig acceptera och hålla om mitt skrämmande svarta, lär mig hitta utan lampa, så ser jag att ingenting där är farligt.

Det finns ingenting i mitt mörkaste mörka som kan skada mig, bara jag vågar mig in i det ….. då ser jag hur ofarligt det faktiskt är och som man brukar säga – det värsta har redan hänt.

Om jag vågar mig ut i mörkret utan lampa ser jag stjärnorna och det stora Stora.

Vågar jag gå utan ljus, vågar jag krama min skugga?


Att gå emot vår inre röst ….

….. tär på krafterna.

t

Att gå mot lycka i lust och att gå i lust mot lycka.

Och då tänker jag inte på den euforiska lyckan som, i varje fall för mig, endast kommer i små portioner och i korta stunder.

Jag tänker på lyckan i att leva livet på livets villkor, mitt liv på mina villkor och så som jag just nu vill leva mitt liv. Inget storsvulstigt, inget guldskimrande skrikigt glamoröst, utan mitt så som jag just nu kan och vill välja att ha mitt liv.

Om jag litar till min intuition, min inre röst och låter den styra mina val då gör jag just MINA val i det lilla och i det stora.

Lust, glädje och nyfikenhet bör vi ta på största allvar.

I missbruket dödar vi vår inre röst, vår känsla för oss själva och någonting helt annat än vi själva styr våra val – inte konstigt att all lust och kreativitet sinar att livets lampa släcks och vår själ dör.

Det är lätt att leva livet släckt, även utan droger. Det är fult att ha det bra, det skall vara svårt och hårt att nå det man vill, det är då det är något värt – strävan.

Men jag tror inte livet måste levas i motvind.

Om jag ständigt stretar med stark vind i ansiktet, vems liv lever jag då? Livet kan vara knappt, för lite pengar, för lite tid men jag kan ändå känna glädje.

Tänker på en undersökning om att känna lycka jag läste för några år sedan. Man hade frågat människor i alla delar av världen om de kände glädje och lycka och det visade sig att rikedom och välstånd INTE ökade känslan av att känna sig tillfreds med livet.

Kan det vara så att den inre rösten dränks i grejer och pengar, om den inte dränks i annat, att vi får svårt att känna tacksamhet om vi inte kan lyssna inåt?

Jag menar inte att vi måste sälja allt vi äger för att kunna gå ut och möta själen, jag tror att vi kan kombinera och det viktiga är väl att inte låsa fast sig i tingen att inte låta dem stå i vägen.

Låter jag någonting stå emellan mig och livet?


Ständigt dessa rön …

som går ut på att vi alla skall kunna dricka. Är det måhända så att någon vill sälja???

Läs Sven Andreasson och ha i åtanke att han sedan 2007 sitter med som ledamot i Systembolagets styrelse…….

glas

 

http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.2178315–beroende-kan-lara-sig-att-dricka

 


Det är när jag …

…  är ur den mörka kalla tunneln, som det starka varma ljuset bländar mig så att jag får svårt att hitta, svårt att navigera rätt.

 

kyrkoljus

Det är svårt att bli problemfri, om det svåra och tunga har varit min följeslagare en längre tid.

Vad gör jag när allt en dag känns bra, när jag upptäcker att jag inte har någonting att kämpa mot eller med?

Om jag identifierar mig med det svåra och det tunga, vem är jag då när allt det är bortlyft? Det blir tomt och allt känns ensamt och meningslöst när jag inte lever i motvind.

Det är svårt att tillfriskna från sina problem, så svårt att många inte klarar det nya. Vi måste ha någonting att brottas med och skapar situationer som försätter oss i de känslor vi känner igen … muckar gräl, retar upp oss själva och i värsta fall återfaller vi.

Hur hittar jag rätt i det goda ljuset som bländar så? Håll i och håll ut tills jag vänjer mig, sakta ner farten lite tills jag ser vart jag är påväg och tills jag vet vart jag är påväg. Kolla in honom eller henne som kör före och kör efter. Hitta någonting att fylla all den tid jag upplever mig få över när jag inte längre stångas med mina problem. Skapa min bild av hur mitt problemfria liv kommer att se ut, vilka problem är borta, hur mår jag då, vad jag vill göra, hur jag vill leva, hur kommer mitt liv att se ut utan de problem jag vill vara utan ….

Om jag jag kan försöka se mig själv och mitt liv så som jag önskar det, så får jag någonting att hålla mig i när det nya känns jobbigt och svårt och mitt problemfria liv får en mening.

Kan jag göra mig en bild av hur jag vill att mitt liv skall se ut?  🙂


Jag är värd mitt liv…

och mitt liv är värt mig …

Jag är värdig mitt liv och vill göra mitt liv värdigt – leva det med värdighet.
Därför!

Hon sitter där i sin vita tröja och jag tycker hon är vacker.

taggar

Tänker att utseendet är viktigt för henne ….  håret slingat, snyggt sminkad, brösten opererade

När hon talar hör jag att hon levt, levt ett utsatt och trasigt liv.

10 dagar har hon nu och hon har sug, hon tycker det är jobbigt att inte vilja,  att hela tiden hitta anledningar till att ta första

Hennes nakna brutala ärlighet tar mig, ruskar om mig … jag undrar om man kan använda brutalt utlämnande som skydd för att inte försöka….

Hon söker inte medlidande, det är inte därför hon berättar om alla elaka ord hon får ta emot från sin far alla nedvärderande beskyllningar, hugg och slag

Hon söker inte medlidande när hon berättar om TNE och hur hon beter sig, allt hon tar för att döva

Hon söker inte medlidande när hon berättar att den enda människan, som brytt sig om henne den som lyssnat på henne nu är död, jordfäst igår

Hon berättar bara som det är

Hon förstår inte varför inte behandlingarna har funkat

Hon förstår inte varför hon inte vill sluta efter allt hon tagit, allt hon gjort, allt som hänt ….

Varför kan jag inte sluta?

Varför vill jag inte sluta?

Jag är ambivalent till drogfriheten, varför?

Kan du hjälpa mig förstå …… inte ens när jag sköt upp råttgift, som fick min arm att domna bort, ville jag sluta

Säg hur man gör!!

Du är värd bättre, tycker du inte det…

Du är värd att ha ett liv….

Du är en fin tjej och du kastar dig till vargarna utan att blinka

Du är värd så mycket, är livet värt något för dig?

Jag vet inte … hur är det då? svarar hon …. och ler … vi ses väl på tisdag?

Håll dig, säger jag, håll dig, så ses vi.


”Om jag vetat…”

Vi kommer fram till avsatsen mot …. en blå himmel och långt nedanför ser vi fåren beta och jag märker att kompisen vid min sida stannat längre bort.

-Dit går jag inte….

kyrka

Jag vänder mig om och ser skräcken i hennes ögon och den grönbleka färgtonen som ersatt brännan på  hennes kinder.

-Dit går jag bara inte….

Pilgrimskapellet vi skall besöka ligger inbyggt i grottan på bergets stupande kant, stigen dit slingrar sig med fina träräcken längs kanten och utanför  …. en hisnande utsikt

-Jag lider av panisk höjdskräck och har gjort hela mitt liv ….

Meningen är att hela gruppen skall samlas för reflektion och delningar i skuggan utanför ” Jungfruns heliga källa” detta undersköna lilla kapell mitt ute i bergslandskapet högt ovanför Lentas hamn på södra Kreta.

Några försöker övertala vandringsvännen att gå med ändå ….. hon vägrar och blir mer och mer obekväm … lite arg och ledsen …

Då händer något helt fantastiskt.

Utan att ens fundera eller organisera, är vi fem kvinnor som bildar en mur – en kvinnomur, en kärleksmur – ut mot stupet och  kvinnan i mitten sträcker ut sin hand mot vännen ….

-Kom…  håll min hand och bara känn oss, känn att vi finns här  – titta inåt berget och gå med oss….

Vi rör oss sakta framåt .. nedåt och vi räknar högt och långsamt våra steg  1….. 2…. 3….. 4….. , 1…… 2….. 3…. 4….

Och efter en liten stund för oss – en evighet för vännen med höjdskräck – är vi framme på den lilla lilla stengården utanför kapellet!!

Hon klarade det!!

Vi busvisslar, skriker, tjoar och applåderar vår vän och oss själva.

Hon vågade!!

Med hjälp av dessa fantastiska kvinnor – kom vi ner tillsammans och vännens leende växer fram och hon växer i sig själv.

Vi har hjälpt en vän och glädjen i min själ är enorm – helt fritt från egen vinning har vi hjälps åt

Och vet ni …….. vi är alla 12-stegare, vi fem som bildade den hjälpande muren !!!!

På samma vis går vi  stigen tillbaks  1…. 2…. 3…. 4….,  ….   upp på vägen igen, i skydd av en mur av kärlek kommer vännen tillbaks helskinnad.

Minns vännens ord innan denna prövning

-Detta sas det inget om innan vi började vandra i morse!! Hade jag vetat det hade jag aldrig gått med.

Jag tänker, vilken tur att vi inget vet om vad livet har att  ge där framme, i det som skall komma

Vilken tur att livet ger oss den chansen att växa <3


%d bloggare gillar detta: