”Om jag vetat…”

Vi kommer fram till avsatsen mot …. en blå himmel och långt nedanför ser vi fåren beta och jag märker att kompisen vid min sida stannat längre bort.

-Dit går jag inte….

kyrka

Jag vänder mig om och ser skräcken i hennes ögon och den grönbleka färgtonen som ersatt brännan på  hennes kinder.

-Dit går jag bara inte….

Pilgrimskapellet vi skall besöka ligger inbyggt i grottan på bergets stupande kant, stigen dit slingrar sig med fina träräcken längs kanten och utanför  …. en hisnande utsikt

-Jag lider av panisk höjdskräck och har gjort hela mitt liv ….

Meningen är att hela gruppen skall samlas för reflektion och delningar i skuggan utanför ” Jungfruns heliga källa” detta undersköna lilla kapell mitt ute i bergslandskapet högt ovanför Lentas hamn på södra Kreta.

Några försöker övertala vandringsvännen att gå med ändå ….. hon vägrar och blir mer och mer obekväm … lite arg och ledsen …

Då händer något helt fantastiskt.

Utan att ens fundera eller organisera, är vi fem kvinnor som bildar en mur – en kvinnomur, en kärleksmur – ut mot stupet och  kvinnan i mitten sträcker ut sin hand mot vännen ….

-Kom…  håll min hand och bara känn oss, känn att vi finns här  – titta inåt berget och gå med oss….

Vi rör oss sakta framåt .. nedåt och vi räknar högt och långsamt våra steg  1….. 2…. 3….. 4….. , 1…… 2….. 3…. 4….

Och efter en liten stund för oss – en evighet för vännen med höjdskräck – är vi framme på den lilla lilla stengården utanför kapellet!!

Hon klarade det!!

Vi busvisslar, skriker, tjoar och applåderar vår vän och oss själva.

Hon vågade!!

Med hjälp av dessa fantastiska kvinnor – kom vi ner tillsammans och vännens leende växer fram och hon växer i sig själv.

Vi har hjälpt en vän och glädjen i min själ är enorm – helt fritt från egen vinning har vi hjälps åt

Och vet ni …….. vi är alla 12-stegare, vi fem som bildade den hjälpande muren !!!!

På samma vis går vi  stigen tillbaks  1…. 2…. 3…. 4….,  ….   upp på vägen igen, i skydd av en mur av kärlek kommer vännen tillbaks helskinnad.

Minns vännens ord innan denna prövning

-Detta sas det inget om innan vi började vandra i morse!! Hade jag vetat det hade jag aldrig gått med.

Jag tänker, vilken tur att vi inget vet om vad livet har att  ge där framme, i det som skall komma

Vilken tur att livet ger oss den chansen att växa❤


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: