Vi kommer fram till avsatsen mot …. en blå himmel och långt nedanför ser vi fåren beta och jag märker att kompisen vid min sida stannat längre bort.
-Dit går jag inte….
Jag vänder mig om och ser skräcken i hennes ögon och den grönbleka färgtonen som ersatt brännan på hennes kinder.
-Dit går jag bara inte….
Pilgrimskapellet vi skall besöka ligger inbyggt i grottan på bergets stupande kant, stigen dit slingrar sig med fina träräcken längs kanten och utanför …. en hisnande utsikt
-Jag lider av panisk höjdskräck och har gjort hela mitt liv ….
Meningen är att hela gruppen skall samlas för reflektion och delningar i skuggan utanför ” Jungfruns heliga källa” detta undersköna lilla kapell mitt ute i bergslandskapet högt ovanför Lentas hamn på södra Kreta.
Några försöker övertala vandringsvännen att gå med ändå ….. hon vägrar och blir mer och mer obekväm … lite arg och ledsen …
Då händer något helt fantastiskt.
Utan att ens fundera eller organisera, är vi fem kvinnor som bildar en mur – en kvinnomur, en kärleksmur – ut mot stupet och kvinnan i mitten sträcker ut sin hand mot vännen ….
-Kom… håll min hand och bara känn oss, känn att vi finns här – titta inåt berget och gå med oss….
Vi rör oss sakta framåt .. nedåt och vi räknar högt och långsamt våra steg 1….. 2…. 3….. 4….. , 1…… 2….. 3…. 4….
Och efter en liten stund för oss – en evighet för vännen med höjdskräck – är vi framme på den lilla lilla stengården utanför kapellet!!
Hon klarade det!!
Vi busvisslar, skriker, tjoar och applåderar vår vän och oss själva.
Hon vågade!!
Med hjälp av dessa fantastiska kvinnor – kom vi ner tillsammans och vännens leende växer fram och hon växer i sig själv.
Vi har hjälpt en vän och glädjen i min själ är enorm – helt fritt från egen vinning har vi hjälps åt
Och vet ni …….. vi är alla 12-stegare, vi fem som bildade den hjälpande muren !!!!
På samma vis går vi stigen tillbaks 1…. 2…. 3…. 4…., …. upp på vägen igen, i skydd av en mur av kärlek kommer vännen tillbaks helskinnad.
Minns vännens ord innan denna prövning
-Detta sas det inget om innan vi började vandra i morse!! Hade jag vetat det hade jag aldrig gått med.
Jag tänker, vilken tur att vi inget vet om vad livet har att ge där framme, i det som skall komma
Vilken tur att livet ger oss den chansen att växa <3
