Den gren vars topp har tvingats….

… att böja sig mot marken, rätar sig upp mot himlen igen så snart handen som böjer den är borta.

När vi är ledsna, nere och deprimerade, hur kommer det sig att vi då inte kan låta bli att resa oss igen? Jo, därför att vi, liksom växterna behöver rent vatten, ren luft och sol. Hur gamla och böjda vi än är, vill vi hela tiden fortsätta att växa. Inom oss finns en naturlig källa, som liknar den som får blommorna att spira ur marken på våren.

Vi har osynliga vingar. Och om vi lyssnar noga, kan vi höra skillnaden mellan rätt och fel. Vi kan se skillnad till och med när vi blundar. Därför skall vi inte nedvärdera oss själva, för vi kommer att resa oss igen, lika sant som det blir vår.

På vilka sätt försöker jag nedvärdera mig själv?


Kommentarer är inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: